Tankar om papparollen och bebisen…

Nu när jag är på kanten av en ny början i mitt liv. Jag tänker på saker som: “Hur ska jag hantera det här med förlossningen?” Och hur ska jag vara en “bra” pappa? Jag hoppas att jag kan göra allt och jag hoppas att jag kan lära mig hur man klarar av en baby i våra minst sagt aktiva liv, men det jag oroar mig lite mer för är hela situationen. Jag har ju fortfarande mina stunder när allt faller samman, både fysiskt och psykiskt. Iofs så tror jag att man kommer få en extra boost när det blir verklighet och familjen behöver en ”på allvar” så klarar man det ,mesta.

Jag är ju själv skilsmässobarn (de skildes när jag var 2-3 år) och har inte haft någon direkt bra kontakt med min far efter det utan det har varit min bror, syster och mamma vilket har stärkt våra band något otroligt. Och redan där när tankarna kommer på att jag nu själv ska bli pappa så kommer den direkt, den ekande rösten i mitt huvud ”Johan, du är bättre än så och du kommer INTE göra det misstaget”.

Visst jag kan inte förutspå framtiden, men om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte i min vildaste fantasi att jag kan ha det bättre än jag har det nu. Men tankarna kommer ändå flera gånger om dagen och jag hamnar i någon slags ”svacka”. Vad händer med mig när jag svarar i telefonen på jobbet (eller om vi är hemma) och jag hör Mias röst säga: – Johan, nu är det dags att åka!…

just när jag skrev orden ovan började pulsen stiga och jag var tvungen att ta några djupa andetag för att kunna skriva vidare. Jag är fan orolig för det här (ursäkta språket) fast jag vet att jag inte behöver vara det. När Mia och jag träffades så var ju hennes yngsta tjej 4 år och äldsta 6 år så jag har ju varit med och sett dom växa upp, fast det här är ju annorlunda.  En liten bebis som är mitt kött och blod, ja…. Nu sitter jag och bara kollar ut genom fönstret, hur ska det här gå?

Ja, det får vi se, jag behövde nog bara få skriva av mig lite och det har jag gjort nu!
Hoppas ni får en underbar kväll, så får vi se när bebisen kommer ut.. (har lovat min underbara vän Maria att inte skriva han/hon för hon vill inte veta vad det är, utan det ska hon fråga när jag ringer efter förlossningen)