Allt som glittrar är inte guld: det kan vara mörkt och ensamt…

Den fysiska belastningen som idrottare genomgår är väldokumenterad och diskuteras ofta. Men hur är det med de mentala kamperna som våra elitidrottare möter?

Fysiska påfrestningar som idrottare uthärda är vanliga och stora. Ändå kommer psykisk belastning inte bara från kroppsskada utan kan också stiga från det enorma trycket att tävla, och i slutändan sorgen över att skilja sig från den sport du älskar. Efter att ha gått i pension kan idrottare uppleva en känsla av förlust. De kan tappa kontakten med sin identitet och sitt syfte. De möter ofta nya ekonomiska påfrestningar eller kämpar i sin sökning efter en ny karriär. Många idrottare är vana vid att uppleva livet som en del av ett lag. På egen hand kan de känna sig bortkopplade. Efter år av uppbyggnad, beröm och applåder möter idrottare en okänd och okänd framtid.

Framgång för elitidrottare handlar om att vara det bästa de kan vara när det räknas mest. De äter, sover och andas sin sport. De gör stora uppoffringar och visar enorm beslutsamhet i strävan efter sin dröm. Detta blir ett problem när deras identitet blir så knuten till deras idrottsimage att framgång inom sport blir det enda värt att värdera.

Vi vet alla, samhället gillar att ha sina hjältar, och vi deltar praktiskt taget alla i detta. Och det är inte dåligt, för idrott är väldigt bra. Men vi bör inse att när vi skapar hjältar skapar vi också förväntningar med tillhörande tryck. Så är det bara. Därför bör vi utbilda våra elitidrottare att förstå att vinna inte är det ultimata. Det som krävs av idrottare är att de gör sitt bästa för att maximera sina prestationer. Att vara i rampljuset är en biprodukt inte ett mål att vara en stor idrottsutövare. Stora idrottare är inte bättre människor än andra för vad de har uppnått men de kan ha blivit bättre människor för att ta upp utmaningen att uppnå. En stor skillnad ligger i det tror jag.

Vikten av en avrundad utveckling hos idrottare bör erkännas. Att visa en oro över idrottare i modern idrott. Jag tror att vi alla måste reflektera över vårt bidrag till våra idrottares välbefinnande. Tränare spelar en viktig roll i allt detta. Man måste vara mycket försiktig så att tränarens behov inte åsidosätter idrottarens behov. För ofta upplever jag tränare som insisterar på att ställa överdrivna krav på sina idrottare utan att någonsin erkänna att det finns en människa i behov av självförtroende bakom den starka fasaden.

I motsats till vad vi ofta får höra betyder “hantering” av ett problem inte att hålla det inne och hålla det för oss själva. Att söka efter psykisk hälsa är ett starkt, modigt och proaktivt beslut. Att behandla en psykisk sjukdom bör ges lika stor vikt som att behandla en fysisk skada. Idrottare inspirerar oss på så många sätt. Genom att stå upp mot stigma och få den hjälp de behöver och förtjänar kan de bli mästare för mental hälsa och inspirera oss med mer än bara deras fysiska styrka.