Nu får bebisen komma ut…


Det är svårt att förklara, de knep som sinnet spelar på en när vi har passerat “förfallodag” och vår bebis inte har kommit ut.
Det är ett tufft ögonblick, så mycket förväntan och ingen åtgärd. Varje sekund undrar man, är det dags? Vad sägs om nu? Kommer bebisen någonsin att komma ut !? Vad kan jag göra för att uppmuntra Mia? Vad gör jag fel? Att inducera eller inte inducera?

Dramatisk? Säkert. Men det är inte heller förvånande att det är allt man kan tänka på sedan de senaste 9 1/2 månaderna, man har räknat ner till den här DAGEN.
Och när dagen passerar, känns varje minut som en annan dag för länge. Mina vänner textar varje timme för uppdateringar, familjen står vid.
Vår förlossningsväska är packad, Mia känner att bebisen växer större och hennes mage blir stramare vid sidan, och hon försöker att inte tänka på hur hon pressa ut en “överdimensionell” bebis.
Tycker riktigt synd om henne för nu börjar hon lessna ordentligt så att hon mår dåligt, ingenting är roligt och orken börjar försvinna sakta men säkert.
Man känner sig hjälplös och vet inte hur man ska bete sig, försöker finnas vid hennes sida och underlätta för henne så mycket som jag bara kan, men ibland känns det som man inte tillför ett enda dugg.

Nej du Mia…. Idag får bebisen komma ut tycker jag 🙂