Måste bli av med smärtan….

Galet ont i mitt knä och en förkylning på G. Knät och hela benet är alldeles stumt så bäst att ta det lugnt så man inte förstör det mer.
Jag känner mig besviken, arg och ledsen när kroppen säger ifrån och gör ont. Det händer dessvärre ibland och det är i huvudsak något av mina ben som säger ifrån. En problematik jag dragits med sedan tonåren. Nu som vuxen har jag lärt mig se vad som utlöser smärtan och i den bästa av världar skulle därmed problemet vara löst, men så är det naturligtvis inte. Kramper i benen på nätterna så man vaknar gråtandes och skriker. Men utåt syns det inte på mig för jag har lärt mig att bära upp min fasad väl. Jag borde ha blivit skådespelare Haha. Men ibland är det skit jobbigt att dölja allt. Att dölja några dagar går bra men sen får jag panik och måste bara sitta där jag sitter för att komma igen. Det är dessa dagar man är inomhus och ingen ser en. Jag vet att mina nära inte gillar det, men jag kan inte säga hur överjävligt det verkligen är rent ut till 100%, mycket vet de men ibland vill man bara inte belasta, det tror jag alla känner igen, det finns en gräns och det sista behåller man för sig själv vad det gäller sånt här. Jag har heller inte vant mig att dela hela mitt liv, har aldrig gjort det utan alltid kämpat ensam mot de vänta smärtorna och tankarna. Det kanske kommer med tiden men när man vet hur omgivningen reagerat förr då man försökt öppna sig så känns det inte okej, inte just nu. Man får portionera ut i lagoma doser rätt och slätt för sin egens vänner och familjs skull och så det känns okej. Dumt? Ja säkerligen men man gör på det sätt som känns bäst. Det kommer nog en dag i framtiden då det kommer bli bra. Må väl mina vänner och ta hand om varandra!
IMG_0146.JPG