Ett bra morgonpass, med en grym tanke efteråt!

Nu har jag avverkat morgonträningen, det värker lite och det får mina tankar att tänka på: När kroppen inte pallar trycket, när immunförvaret inte orkar stå pall mot virus eller andra inkräktare, när organ, muskler, senor eller skelett får ge vika. Då känns det som om kroppen sviker. Att bli sviken av sin egen kropp gör ondare än alla sjukdomar, överansträngningar och skador tillsammans. Och det känns så himla orättvist. När det drabbar mig vet jag inte om jag ska bli förbannad, ledsen eller uppgiven, eller allt på samma gång. Det är så svårt att hantera det faktum att bli sviken av något så närstående som ens egen kropp. Den kropp som burit alla framtidsplaner, drömmar ambitioner och varit grunden till såväl självförtroende som självkänsla. Den kropp som känts odödlig. När kroppen sviker raseras allt och man är aldrig rustad eller förberedd att tackla ett sådant svek. För ett svek från kroppen finns inte på kartan när allt går som på räls. Och det är just då, när det flyter på som bäst, när man känner sig som starkast, när man känner sig odödlig. Det är då som man bryter tån, lyckas bli smittad av vattkoppor, får en bristning i baksidan, drabbas av järnbrist, får någon inflammation, eller drar av hälsenan.
Har man läst lite träningsfysiologi så vet man att toppformen den ligger precis på gränsen, på gränsen till skador, överansträngningar och sjukdomar. Jag har läst alldeles tillräckligt för att veta allt det där, och dessutom det är inte första gången jag blir sviken. Men det hjälper inte. Det är lika jobbigt varje gång.
När kroppen sviker måste man vara förnuftig, reflekterande och tänka långsiktigt. Mer förnuftig, reflekterande och långsiktig än vad som är mänskligt för någon som just blivit sviken kan jag tycka. Men man måste försöka sätta sin skada eller sjukdom i ett större perspektiv, jämföra det med fattigdom, förtryck, obotliga sjukdomar, katastrofer och annat riktigt otäckt och försöka inse hur bagatellartad kroppens svek faktiskt är. Det lyckas sällan, utan det som kanske funkar allra bäst är att göra som Per Elofsson, bryta ihop och komma igen.
Ett annat sätt, kanske det allra bästa sättet, att hantera kroppens svek är att, efter några dagars sörjande, fundera lite på om kraven på kroppen kanske blev lite höga. Om värdera och se det hela ur ett annar perspektiv. Det kanske inte handlar om ett svek utan om en signal från kroppens sida. Det största sveket kanske istället är att man inte lyssnade på kroppen när den sa ifrån. Ofta är det så att man varit för bra på att ignorera trötthet och smärta. Det är så lätt att vilja lite för mycket och kanske ha lite för stor tilltro till sin kropps kapacitet när man är inne i flytet. Det är orättvist mot kroppen, men det är så lätt gjort.
I mitt bakhuvud surrar mina närmsta vänners förmaningar. ”- Du måste vila nu Johan, kroppen behöver återhämtning!”. Och dom hade ju så rätt. Att det ska vara så svårt att lyssna. Lika svårt var det att lyssna på kroppens signaler om att få lite rast och ro. Mycket svårare än att lyssna på suget efter att pressa kroppen lite till, suget efter att utsätta sig för bedövande smärta och total utmattning. När jag tänker efter så vet jag att precis lika tydligt som mina vänners budskap var, lika tydligt var kroppens signaler om att den hade fått för mycket av det goda. Nog försökte kroppen säga ifrån, även om det var lite fint, lite försynt till en början. Det var jag som svek, när jag inte lyssnade. Jag har brutit ihop och ska komma igen. Inte vara bitter och älta det svek som snart är historia. Livet går vidare och skador och sjukdomar kommer att drabba mig fler gånger. Och jag kommer säkert att svika kroppen igen. Det fina i kråksången är att kroppen förlåter mig, varje gång, det vet jag. Och har jag tur, så lär jag mig att lyssna lite bättre. Både på mina vänner och på kroppen.

IMG_0207.JPG

IMG_0202.PNG

IMG_0203.PNG