Det finns människor man aldrig slutar sakna

Vissa människor lämnar aldrig riktigt våra liv.

De bara slutar svara.

Och det är kanske just den delen som gör ondast.

kväll när jag lyssnade på musik hörde jag “Monster” av James Blunt.
En låt jag hört förr.
Men den här gången var det som om varje ord hittade raka vägen in till ett rum inom mig som stått stängt länge.

Plötsligt var jag tillbaka där igen.
I samtalet.
I tystnaden.
I blicken från en människa som betytt mer för mig än han nog någonsin förstod själv.

Micke var inte “bara” en vän till familjen.
Han var en del av min uppväxt.
En sådan människa som står bredvid genom livet utan att kräva något tillbaka.
Som hjälper, lyssnar, pushar och tror på en — ibland långt innan man själv gör det.

Och det märkliga är…
att vi människor ofta minns de största ögonblicken fel.

Det är inte alltid de stora talen eller de perfekta orden som stannar kvar.
Det är känslan av trygghet.
Ett råd i rätt sekund.
En hand på axeln.
Någon som säger:
“Det här klarar du.”

När jag träffade Micke sista gången (dagar innan han lämnade oss) försökte jag säga det jag egentligen aldrig varit bra på att säga högt.

Jag är inte din son, du är inte min pappa men jag vill bara säga.

Tack.
För allt.
För att du trodde på mig.

För ibland är det faktiskt den största gåvan en människa kan ge en annan.

Det sista jag sa var:
“Jag tror att vi är två vuxna män som tar farväl idag Micke, för jag inser nu att du kommer snart släppa taget efter jag gått”

Så blev det!

Och vissa människor…
de fortsätter leva kvar i oss.

I våra val.
I våra minnen.
I våra sätt att tänka.

Och ibland i en låt som plötsligt får hela hjärtat att stanna upp för en sekund.

Nu kör du traktorn bland änglarna, Micke.

Saknar dig som bara den!

Vila i frid ❤️