Det är ofta jag tänker på detta…

Det är konstigt med saknad. En del saknar man inte fören man vet att de är borta för alltid. En del saknar man innan de har gått. Saknad kan vara så stark att den inte går att förtränga eller så är den som en svag förnimmelse om att något är fel. Så lärdomen är väl egentligen att man ska ta hand om sina nära och kära medan de finns i ens närhet och inte vara rädd för att säga att man älskar dem och uppskattar dem för den som de är. Det är det viktigaste man kan göra. Det krävs inte mycket. Ge en kram,skicka ett meddelande.

Varje dag så kan jag inte sluta tänka på hur snabbt samhället har förändrats. Framför allt tänker jag på hur många saker har blivit sämre. Det fanns en tid då vi tog hand om varandra, vart tog den tiden vägen? Det som gör mig allra mest bekymrad över är hur människor är på väg att sluta vara mänskliga och i stället bli robotar eller dockor som styrs av de stora makthavarna i världen.

Nu låter det som att alla människor är onda, men det stämmer såklart inte. Det finns fortfarande en liten skara kvar som är lika godhjärtade och struntar i att följa strömmen. Dessa människor beundrar jag väldigt mycket. De anpassar sig inte efter det nya samhället utan vet fortfarande att man ska ta hand om varandra. Om du ser en pensionär eller en person med barnvagn kliva av bussen, väljer du att hjälpa till eller fortsätter du att stirra ned på din Iphone?

Om ett barn står vid kassan och inte har tillräckligt med pengar för att betala för sin läsk, väljer du då att ignorera eller väljer du att bidra med några kronor?

Dessa är bara några få små exempel men som även göra en stor skillnad, det visar hur vi är som människor. Allt fler människor väljer att försvinna i det omänskliga systemet som har byggts upp i det nya samhället. Det är dags att öppna upp ögonen och börja ta hand om varandra igen…

DSC_0083