Vi känner alla igen oss…


Du spelar och du tror att allt går bra. Då går en sak fel. Och sedan en annan. Och en annan. Du försöker slåss tillbaka, men ju svårare du slåss, ju djupare du sjunker. Tills du inte kan flytta dig mer … du kan inte andas … för att du har fått ”kvicksand” över ditt huvud.

Detta är mental kvicksand. Det smyger upp på oss. En liten negativ tanke eftersom en liten sak går fel eller inte bara uppfyller våra förväntningar. Och den där lilla negativa tanken drar vår uppmärksamhet. Då är allt vi kan göra, allt vi kan märka är de negativa sakerna. Och sen går vi ner i kvicksanden.

Hur kan kvicksand undvikas, eller bättre, undvikas? Det här är frågor som alla frågar vid någon tidpunkt, från toppatleter och artister till alla som bara har en av dessa dagar. Jag är ärlig, jag har inte funderat hur man helt undviker kvicksand. Jag stannar fortfarande mitt ibland några dagar. Vad jag har gjort är att jag känner igen när jag sätter in min fot när den sjunkande känslan börjar och hitta konstruktiva sätt att gräva mig själv innan jag börjar känna mig överväldigad och fast.

Nyckeln för mig har blivit mindre om att gräva ut, men mer om att räkna ut att jag är på väg till kvicksanden. Det är så mycket lättare att göra små justeringar för att undvika att sugas in än det är att arbeta för att klättra ut igen.

Det här är en av de saker som bara kräver övning. Att lära sig att verkligen anpassa sig till det du känner som du känner att det är något som vi vuxna nästan glömt. När du gör det går varningsskyltarna från att bli begravda i ljudet för att verkligen skrika och nästan omöjligt att missa. Längs vägen, kom ihåg att vara snäll mot dig själv. Ibland blir du den enda som du kan luta dig mot.