Tankarna går och verkligheten kommer ikapp / My thoughts, and reality will catch up

Det börjar sjunka in och jag inser vad jag har åstadkommit, att göra en återhämtning på den korta tiden som jag har gjort är en otrolig bedrift.
Jag fick veta det igår på sjukhuset när jag besökte gåskolan samt min ingenjör Linus (som för övrigt är helt ovärderlig för mig), när jag kom till sjukhuset så möttes jag av leenden och många klappar på axeln då dom ville gratulera mig till att ha klarat Göteborgsvarvet på så kort återhämtning, frö det är just vad det är. Det är svårt för mig att sätta orden på hur det är att få den där ”extra kraften” när allt känns för jävligt när man tränar eller återhämtar sig efter operationen. Varje litet bakslag är som om man vaknar på nytt direkt efter operationen , om jag ska ta ett exempel, om jag inte skulle få använda min protes på en dag så skulle jag bli totalt förkrossad och mitt psyke skulle få sig en rejäl chock. Även om jag vet att det är bara för en dag eller två sedan skall jag kunna använda protesen igen, protesen SKA kunna användas varje dag oavsett hur jag mår (vill jag i alla fall).
Nu när den värsta stormen har lagt sig och jag börjar tänka på vad jag har gjort som sagt så börjar man fundera på vad folk har sagt, att jag är en förebild och inspiration!. Det är då jag börjar fundera på vad är det som jag gör/har gjort så att det har blivit så, visst jag har återhämtat mig fort, sprungit 21km, jag har en vilja som är enorm och jag ger inte upp i första taget, men jag gör inget speciellt, eller gör jag det?
Det kommer vissa dagar när jag får mina stunder då jag tittar på mina ben och tänker hur blev det så här?, jag har verkligen bara EN fot?, tankarna snurrar i huvudet och jag blir oftast lite ledsen när jag ser på hur det har blivit, verkligheten kommer ikapp en oavsett om man vill eller inte och det är svår att inte bli lite nere, det är ju så att jag kommer att få leva så här resten av mitt liv, nu går det bra men hur kommer det vara när jag skaffar familj?, och hur kommer det bli när jag blir äldre? som sagt det är en del tankar som snurrar men det brukar oftast sluta med att jag tänker tillbaka på hur mina 15 år av total obeskrivlig smärta och lidelse har varit så blir jag genast på lite bättre humör, för det är ju så att man klarar sig ganska bra med just EN fot!
Måste ta lite frukost och jobba lite nu men skriver igen snart, må gott mina vänner! / Johan Holst
funny-nike-quotes

It’s starting to sink in and I realize what I have achieved, to make a recovery in the short time that I have done is an incredible achievement.
I found out yesterday at the hospital when I visited the Walking School and my engineer Linus (who by the way is absolutely unvaluable for me), when I came to the hospital was I greeted by smiles and many pats on the back when they wanted to congratulate me for having passed Göteborgsvarvet in such a short recovery, because that is exactly what it is. It’s hard for me to put words on how it is to get that ”extra power” when everything feels too damn when training or recovering from surgery. Every small setback is like if you wake up again right after the surgery, if I should take an example, if I would not get to use my prosthesis in one day so I would be totally devastated and my psyche would get a heavy shock. Although I know it’s only for a day or two then I will be able to use the prosthesis again, prosthesis MUST be used every day no matter how I feel (I want anyway).
Now that the worst of the storm has subsided and I’m starting to think about what I have done as I said, you start thinking about what people have said, that I am a role model and inspiration. That’s when I start thinking about what is it that I’m doing/have done so that it has become so, sure I have recovered myself quickly, run 21km, I have a will that is huge and I do not give up easily, but I do nothing special, or am I doing it?
There will be some days when I have my moments when I look at my legs and think how did this happen? , I’ve really have only ONE foot?, Thoughts spinning in my head and I usually get a little sad when I see how it has been, reality will catch up one whether you like it or not and it’s hard not to get a little down, it’s so that I will have to live like this the rest of my life, now that’s fine but how will it be when I get family?, and how will it be when I get older? that said there is some thoughts that spin but they tend to end up with that I think back to how my 15 years of total indescribable pain and suffering has been, I get immediately in a little better mood, because it’s so that you can get pretty good with just ONE foot !
Must take some breakfast and do some work now but writing again soon , feel good my friends! / Johan Holst

                                                                                                                        

Kommentera

Your email address will not be published. Required fields are marked *