Det börjar hända saker…

Sitter med producenten av min hemsida/blogg och försöker få till sen så att det ser bra ut inför göteborgsvarvet.
Känner att jag behövde förnya designen lite om tidningar samt SVT skall göra reportage om min satsning på löpningen.
DSC_0088
Nu när det börjar närma sig så kommer de ständiga frågorna:
• kommer du klara detta?,
• kommer du tillåta dig själv att avbryta om det inte fungerar med benet eller kommer du bara springa på för du är så envis?
• tänk om det händer dig något längs loppet?
• hur tror du folk kommer reagera, det kommer ju pratas en del?
Jag förstår att dessa frågor kommer upp, för många ser mig som lite knäpp och galen att jag skall försöka mig på detta endast 2 år efter min operation, men sanningen är att om jag inte hade tränat så här hårt hade jag kanske inte mått så bra som jag gör idag. Så jag gör detta mycket för min egen skull för att må bra.
Om jag skall vara ärlig och svara på dessa frågor så svarar jag,:
• JA jag tror att jag kommer att klara av loppet, det viktiga är för mig i första hand är att ta mig i mål, tiden får komma i andra hand men jag har som sagt en tid i huvudet som jag skall hålla.
• OM det inte fungerar rent praktiskt med benet att det till exempel börjar blöda kraftigt så måste jag avbryta oavsett vad jag vill, (tror inte sjukvårdarna längs banan kommer tillåta mig springa om det rinner blod längs benet).
• OM det skulle hända mig något under loppet? ja det kan ju hända vem som helst vad som helst så jag tänker inte så mycket extra på det.
• hur folk kommer reagera, ja det vet jag inte, jag hoppas att jag kommer att bemötas på ett bra sätt, en del kanske kommer bli förvånade att jag springer men jag tror att dom kommer att heja på och ge mig extra energi för att klara det, jag gör ju denna satsning först och främst för att bevisa för mig själv att jag KAN springa om jag vill och att om jag tränar riktigt hårt så kommer jag att lyckas.

Det värsta på ett sätt som skulle kunna hända för mig och mitt psyke är om jag måste tvingas bryta, jag har lovat nära och kära samt min läkare att avbryta om det händer något med mitt ben och jag anser att det kommer bli bestående men.
Och om jag ska erkänna så skulle det ta emot och jag skulle bli så otroligt besviken, så det får INTE hända, för då vet jag inte vad jag gör.

Idag kommer jag bege mig ut och springa vilket jag gjorde igår med för den delen, det är så roligt för när jag möter folk längs banan jag springer (och jag envisas med att springa MOT färdriktningen) så ser jag hur dom tycker det är jobbigt och att dom grinar illa, sen så möter dom mig och VIPS så kommer et leende fram och man hejar så glatt och helt plötsligt får dom mer energi, alltid lika roligt att se.
Nej nu skal jag dricka kaffe sen blir det lunch, och i eftermiddag blir det löpning som sagt. Ha det gott / Johan Holst

                                                                                                                              

Kommentera

Your email address will not be published. Required fields are marked *