2 år sedan operation idag, tiden går!

Tiden går fort måste jag säga, det är nu exakt på dagen 2 år sedan jag amputerade min fot. Det var efter många år (15) av sömnlösa nätter och kronisk värk i min höger fot som gjorde att jag fattade mitt livs allvarligaste och troligtvis svåraste beslut.
Att besluta om en amputation på grund av smärta!
IMG_0018
Jag måste säga att just denna dagen brukar beröra mig då den ständiga frågan kommer, hur kunde det bli så här? hur mår jag idag? mm. Och om sanningen skall fram så mår jag förvånansvärt bra, mina livsupplevelser har fått mig att inse många otroliga saker, hur människor fungerar och hur man mår när man är känslomässigt avstängd i 10 år. För det var så att mina mediciner blockerade alla känslomässiga signaler, jag kände varken glädje eller sorg, vilket jag då inte förstod var fel för jag mådde ju ”bra” trodde jag i min lilla bubbla. Men det kom en tid som sagt då jag tröttnade och beslutade att ta bort foten och jag måste erkänna att tankarna om att: -varför gjorde jag inte detta tidigare kommer ju titt som tätt. Kanske är lätt att tänka så nu när jag ser att resultatet blev bra.
Det som jag var mest rädd för med operationen var: -Hur ska folk titta på mig nu?, kommer man se mer på mig för jag har ett funktionshinder?.
johanBT4
Det är ju så att om jag går ut i tex. shorts så tittar många men jag har lärt mig att man tittar inte alltid för att nervärdera någon utan för att mitt ben avviker kanske från hur man ”ska” se ut så man tittar en extra gång, det känner ni säkert igen om någon tex hoppar på kryckor så tänker man : vad han den gjort stackaren? och man tittar en gång till.
Men det som har gjort mig starkare är allt stöd av familjen och vännerna som har funnits i vått och torrt. Det går inte beskriva i ord hur tacksam jag är att ni finns för mig!
I dag så har jag fått möjligheten att föreläsa om min erfarenhet vilket gör mig starkare inombords för varje gång och det känns som att många får en annan uppfattning om hur det är att vara amputerad, och nej det är inget ”fel” på mig eller någon annan som har en protes, det är bara att vi får kämpa lite extra för att klara vardagen så bra som möjligt.
När jag pratar med olika människor så är det sällan man får höra hur bra man mår, det är ett ständigt suckande att livet är jobbigt, men det är få som verkligen är tacksamma för vad man har idag. Jag hjälper många på sjukhuset som har fått amputera att försöka vända tankarna från att vara så mörka och nästan uppgivna om livet till att kämpa och se att det finns verkligen ett bra liv med protes, samt att jag har fått hjälpa en organisation i Houston (USA) som stöttar många drabbade människor, och det är den finaste känsla som finns att få kunna hjälpa andras och se glädjen i deras ansikten. Vi lever ändå i ett land med många möjligheter och en fantastisk sjukvård så det är bara att satsa på ditt mål och ta vägen dit även om vägen är lång! Jag bestämt mig, jag har det bra och jag har mina mål i livet och jag kommer att kämpa för att uppnå dom, som sagt i mitt fall krävs det blod svett och tårar men det kan de vara värt.
När jag hade gjort operationen fanns det bara en tanke: -Jag SKA tillbaka!
DSC_0255 IMG-20131017-00447 DSC_0023  379720_415952111826121_1290441885_n
Jag ville slippa att ha ont och börja leva igen!…Och det gör jag nu!
Tack alla för att ni finns och stöttar mig under min resa…/ Johan Holst

 

2 CommentsLeave a comment

  • Johan din kämpe och förebild för många! Jag kommer ihåg när du ständigt gick runt med värk och liksom haltade fram och kryckorna va ständigt där. Att läsa om din situation och om din styrka är starkt och enormt. Att kämpa är det som gäller och se fördelarna eller iaf möjligheterna istället för alla hinder!
    Stor bamse kram och ha en kanon dag samt tack för bra lösning
    Jimmy Adhdpappan.se

Kommentera

Your email address will not be published. Required fields are marked *